Vi måste våga lyssna

”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa”, ”vi måste våga prata om adhd/könssjukdomar/våld i nära relationer/prostatacancer/endometrios/missfall”. 

Det är himla populärt att säga det just nu. Det visar att du är en så kallad ”woke” människa, som är medveten och har koll på läget. 

Men på riktigt, hör jag någon människa säga att ”vi måste våga prata” gräver jag en smal tunnel halvvägs ner till Kina och bosätter mig där permanent. 

Grejen är att jag tror att de flesta som lider är beredda att prata, om de hamnar i ett rum där det känns öppet och de möts med förståelse. 

Vi måste inte våga prata. 

Folk måste våga lyssna. 

Lyssna på riktigt utan att avbryta och dumförklara eller ännu värre – peppa! 

Vi lever i ett samhälle där folk är besatta av att vi ska kämpa mot våra sjukdomar och problem. Det ska anammas en positiv inställning och ”du är stark, du klarar det här” och ”fuck cancer”.

Men tänk om jag inte är stark? Tänk om jag känner mig svag, ledsen och rädd. Tänk om jag faktiskt är i en situation där döden känns som en utväg? 

Kan du lyssna på det också – och förstå? 

Jag är fullt övertygad om att den övervägande majoriteten vågar prata bara de har någon som verkligen lyssnar. 

Men ”vi måste våga prata” är ett så urvattnat begrepp att jag undrar om ens de politiker och förstå-sig-påare som säger det ens vet vad det innebär. 

När ska vi prata? 

I mataffären?

”Jag mår så jävla piss nu alltså, jag skilde mig för ett år sen och kan inte se en enda ljusglimt i tillvaron”

Vid middagsbordet? 

”Usch hörni, jag blev sexuellt trakasserad i skolan förra veckan. Skickar nån salladen?”

På jobbmötet?

”Förlåt, men jag måste gå på toa igen, jag gjorde en abort förra veckan och blöder så satan fortfarande”. 

Så kan vi ju inte göra – för ingen vill lyssna på sånt! Det finns underliggande vett- och etikettregler i samhället som säger att vi inte får komma släpande med vårt elände och förstöra stämningen. 

Jag tror på riktigt att behovet av att bli förstådd är betydligt större än behovet av att prata. 

Att omvärlden, som tycker det är så viktigt att ”vi måste våga prata” också är beredda att finnas där och lyssna. 

Lyssna på och ta in hur komplext och mörkt livet kan vara. Utan att försöka strö socker på och komma med några förslag om att ”kanske ta en promenad”. 

Det är svinbra med promenader, men vissa dagar behöver en människa kanske allra mest lägga sig ner i sängen och ge upp en stund. 

Tappa hoppet 70.000 gånger om för att sen en dag, när tiden är inne, resa sig. Eller inte resa sig. 

Det kan också vara en del av livet.

Att människor inte reser sig. 

Men jag tror att chansen att resa sig, att klara sig igenom livets upp och nedgångar blir större, om vi blir bättre på att lyssna utan att döma. 

Vi kan inte bara skära bort en ytterlighet och låta allt var ljust och peppigt hela tiden. 

Livet är liksom hela spektrat från det där mörkaste mörka till allt det ljusa, härliga, skrattiga. 

Och så måste vi våga låta det få vara. 

Krönika publicerad i Ålandstidningen mars 2019

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *