Skapa utrymme för dina känslor.

FOTO: Tiina Tahvanainen

Ärligt talat, så tror jag, att en fysisk kropp är för liten för att bära allt det innebär att vara människa. 

Ibland när jag håller yogaklasser så ber jag deltagarna att tänka sig att de har en bubbla runtomkring sig. Och i den bubblan får allt, precis allting, existera. 

Alla de här malande tankarna, alla känslor att vara otillräcklig, att känna fel, att känna för mycket, att känna för lite. 

Här får ångest plats, här får oro plats, här får precis allting utrymme. 

På så vis blir det lättare att känna att vi kan hålla utrymmet för allt i vår bubbla, men vi behöver inte stänga allting inom oss. 

Jag heter Zandra Lundberg och jag jobbar som yogalärare och skribent. 

Jag har skrivit en show om psykisk ohälsa som heter ”Gå ut & var glad din jävel – en rolig show om att må skit” och om ni inte redan sett den, eller om ni sett den och vill se den en gång till, så spelas på Stadshuset 16 & 18 april. Det är tisdagen och torsdagen före påsk. 

Den spelas också i Stockholm 12-14 april på Östgötagatan 2 på Söder.

I showen berättar jag min resa. 

Dels en fysisk resa där jag åker ut i världen för att hitta mig själv, som det så fint heter. Det hade jag sett på film och läst i böcker att det går att göra. Åka ut med en enkelbiljett i världen och där skulle allting falla på plats. 

Det skulle bli en inre resa. Jag hade levt med ångest och depression i så många år och kanske, kanske, fanns det en möjlighet att förändra det här genom att göra någonting åt min livssituation. Så jag åkte ut i världen. Till Indien och till Bali och till Indien igen.  

Det slutade med ett magplask. 

Jag föll. 

Jag föll som djupt som jag aldrig tidigare gjort i mitt liv. 

Min räddning var yogan. Och då menar jag inte att jag blev räddad av att jag kan göra solhälsningar några gånger på morgonen. Faktum är att under det här året så gjorde jag inte en enda solhälsning. Jag satt ihopkrupen i en soffa och umgicks med alla mina värsta tankar. Om att försvinna, om att bara lägga mig ner och aldrig stiga upp igen. 

Men i mig fanns också en strimma hopp. Och det här hoppet kom från att jag genom yogan insett att jag får känna alla mina känslor. 

Det är okej att tänka att allting är förjävligt. 

Det är okej att tänka att jag aldrig mer vill äta någonting. 

Det är okej att känna som jag känner. 

Det är till och med okej att känna att jag vill lägga mig ner och dö. 

Det är vad jag tror är viktigt : utrymme. 

Utrymme att få känna alla känslor, även de farligaste, mörkaste vidrigaste. 

Jag tror att det är viktigt att lyssna. Att vi lyssnar på oss själva och att vi hittar människor eller sammanhang där vi faktiskt blir lyssnade på. 

Samtal där vi kan säga ALLT utan att någon svarar: 

”Nej men usch så där ska du inte tänka”. ”Du är stark”. ”Du klarar dig igenom det här”! ”Ta en promenad”. 

Ibland behöver vi bara utrymme. Få släppa ut de där känslorna utanför oss. De kan få plats i den där bubblan utanför vår fysiska kropp, så de inte behöver vara där inne och ställa till med besvär.

Ibland kan det till och med hjälpa för mig att prata med ångesten som att den är någon slags varelse utanför min kropp: för vi är inte vårt dåligtmående. Vi är människor. Det är inte meningen att vi ska bära världens all sorg och bekymmer och elände i våra kroppar. 

Jag kan till och med säga till den här ångesten när den dyker upp och visar sitt fula tryne: fast nu får du fanimej hejda dig lite grann. Jag har stigit upp ur sängen, duschat, borstat tänderna, tagit på mig mina kläder och nu tänker jag äta frukost i lugn och ro. Stick iväg och gör någonting ett annat ett tag så kan jag deala med dig när jag ätit klart. Okej? 

Jag önskar att det fanns ett sätt att radera allt ont. 

Men det går inte. Precis som det aldrig finns en metod för att livet ska bli härligt över en natt. Precis som det sällan går att åka till andra sidan jorden och hitta sig själv. För jag har redan mig själv och den version av mig själv som jag möter på andra sidan jorden kommer att vara precis samma version av den jag är hemma i en lägenhet i Strandnäs. 

Jag önskar att det fanns en filt att svepa över allt som tar ont. 

Jag önskar att det fanns ett sätt att bota varenda sjukdom som finns. 

Fan jag önskar att allt bara kunde gå över med en promenad. 

Jag önskar att jag kunde säga: vet ni börja med yoga så blir allting bra. 

Men det kan jag inte säga. 

Allt blir inte bra om du börjar med yoga. 

För vi kan inte stänga bort bara det onda, ledsna och förtvivlade. 

Vi behöver låta det onda få finnas. Så att det ljusa, fina, härliga, skrattet också kan få finnas.

Det jag kan säga är: att vad du än känner, så är det okej. 

Och om det känns för tungt att bära inombords – tänk dig en stor bubbla runtom dig där all ångest och skit får plats. 

Så att du för en stund får ägna dig åt att bara vara du. 

Tal från Ångestloppet 23 mars 2019 i Mariehamn


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *