När jag fattade Åland

Bild från bloggen Everysteph.

Ni som vet, vet. 

Hur det är att växa upp på Åland alltså.

Jag växte upp i dyningarna av det glada 80-talet, var barn på det lite mer identitetssökande 90-talet. 

Från att människor tvärsäkert haft permanentat, vilt sprayat hår och knalligt lila läppstift, gick tillvaron in i en mer moloken stämning. Enligt min mening. 

90-talet på Åland var intetsägande. Alla föräldrar hade praktiska prasseljackor och fotriktiga skor. 

Som barn befann vi oss i ett mellanland mellan kassett och cd. 

Datorer fanns men de var långsamma och ingen visste väl riktigt vad man skulle göra där ”på datan”.

Saker och ting rullade på. Pizza var festligt. Pinnglassen efteråt var seg och kristallig efter att ha legat i en frys som öppnats 70 gånger varje dag. Men det var glass, och det var det viktiga. 

Det fanns bollhav på Sparhallen och det piggade upp tillvaron. 

Men det ska ärligt erkännas att jag aldrig, under min uppväxt, har känt att jag vuxit upp på en speciell plats. 

Lärarna i skolan försökte ivrigt och ibland snudd på vädjande undervisa om självstyrelsen och sjöfartens storhet, men hur spännande är sånt för en åtta-nio-tioåring, egentligen? 

När Spice Girls slog igenom stort 1996 bleknade Pommerns historia till genomskinlighet och upplöstes till ingenting. 

Sen upptog pojkbanden en stor del av den vakna tiden. Det fanns bara inte tid att ta in Julius Sundbloms livsverk. 

Spola fram till 2009. Jag var 22 år och flyttade till Stockholm. 

Människor runt omkring mig var nyfikna, vad var det för dialekt jag hade? Norrländska? Gotländska?

Åländska, rättade jag gång på gång. 

Folk började fråga mer.

Hur många bor det där? Vad gör ni där? Vad pratar ni för språk? Hur ser det ut? Finns det sjukhus? 

Jag informerade, enligt bästa förmåga utifrån mina vaga kunskaper, om självstyrelsen och svenska språket, om röd granit och ”ja” sa jag, det finns sjukhus.  

När jag berättade hur många som bodde på Åland så höjde många på ögonbrynen och sa ”oj, vad litet” och jag svarade att ja, det kanske det är. Men det där kändes aldrig bra i magen. För Åland är inte litet. Inte i min värld i alla fall. 

Trist mellan varven, ja. Frostskadad glass? Ja. Men kom fan inte och påstå att Åland är litet. Känslan på Åland har aldrig varit att det är en håla.

Men mer om svenska hålor med en befolkning på runt 30 000 personer skulle jag få lära mig. 

En av mina vänner kom från en håla med 25 000 invånare. Där fanns en huvudgata där raggarna körde runt. En matbutik, ett systembolag och en kiosk. Det var allt! De flesta föräldrar jobbade på fabrik eller var arbetslösa.

Känslan att växa upp där, förklarade hon, var alltid att man inte räknades, att man kom från världens lilla skithåla och den enda chansen man hade för att inte bli en förtappad själ var att ta sig därifrån. 

Jag började förstå, mer och mer. 

Åland är inte förtappat. 

Känslan på Åland är stor: det går att göra vad man vill. När jag var yngre kände jag ingen som jobbade på fabrik men jag kände till säkert tjugo som drev eget företag. 

Vi har två tidningar. Mina journalistvänner häpnade när jag berättade det här och det fick mig att ivrigt fortsätta: vi har flera radiokanaler också. 

Ingen kunde tro sina öron. 

”Vi har allt! Vi har reklambyråer, massor av gym, uteställen, fler restauranger än jag kan räkna upp och en egen liten riksdag och regering”. 

”VA?” sa folk. 

Och det var då. 

Det var först då, jag på riktigt fattade Åland. 

Storheten i och känslan jag tagit för givet under alla uppväxtår, skillnaden att komma från en plats som blomstrar i motsats till att komma från en byhåla utan framtidstro.

10 reaktioner på ”När jag fattade Åland”

  1. Anna Norberg

    Vad fint du beskriver det här, precis så är det! Har bott utanför Åland sedan 15 år och just de sakerna du nämner är sånt jag börjat förstå sen jag flyttade. Typisk hemma-blindhet.
    Önskar dig en fin sommar ?
    Mvh Anna

  2. Anne May Pehrsson

    Fantastisk bild du ger om Åland, men så sann.
    När min mamma redan på 1920 talet flyttade till Åland från Östergötland i Sverige var hennes föräldrar förtvivlade och trodde att hon skulle bo på en liten bergklack i havet med några små fiskarstugor på men redan då blev dom positivt överraskade när dom kom hit och kollade.
    Men fortfarande framställs Åland i turistbroschyrer som klippor och hav.

  3. Gun-Mari Lindholm

    Fint skrivet! Jag tror att det är just så som du beskriver det som många tycker. Någonstans på vägen inser vi och uppskattar vårt lilla ösamhällets styrkor och storhet. Något vi ska berätta om och hålla vid liv.

  4. Jag blir alldeles tårögd. Precis på pricken så är det!
    Jag flyttade själv till Stockholm som 19-åring o var kvar i drygt 12 år. Känslan av att jag ville hem till Åland smög sig sakta in i bakhuvudet. Sen en dag sa det bara stopp. Tröttnade på ytligheten, prestationskraven o längtade efter att kunna cykla på jobb, åka ut på sjön, parta loss på Arken o ha skittråkigt i november! Jag flyttade hem när jag var 31 o nu är jag 55 o har inte ångrat mig än. Nu som vuxen på riktigt gläds jag åt att åka till Höckböle för att kolla på Kungsängsliljor, det otroligt rika kulturlivet, konsten, att kunna ta ett kvällsdopp varje kväll på sommaren o mycket mer! Bor t om med en man som jobbar på Chipsen, som väl är vår enda fabrik. Åland är ingen håla, inte ens i november ?

  5. Själv är ja g bara sommarålänning men trivs alldeles förträffligt efter ett liv i svenska storstäder . Jag skulle vilja betona mångfalden i samhället och stoltheten i att vara ett eget litet rike med stolta människor, som ofta är egna företagare. Blev vittne till och åskådare när Ålands Lärare träffades för skolstart i augusti. En stolt skara fjärran från sina kuvade svenska kollegor. Jo Mariehamn skiljer sig drastiskt från Falköping, Hässleholm och andra trista svenska hålor. Möjligtvis har denna sig-själv-nok nackdelen att det är svårt komma nära ålänningarna särskilt männen.

    Svante

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *