När en kvinna väljer sig själv

Det kommer en punkt i en kvinnas liv när hon till sist sätter ner foten. Hon gör det med en så intensiv kraft att marken skakar och vibrationerna ekar genom universum.

När hon äntligen gör det så kan man höra hur resten av världen drar en avgrundsdjup suck av lättnad.

För en dag är det nog.

Nog med krossade hjärtan.

Nog med relationer med män som inte kan se att hon inte är en vanlig tjej, utan att hon är en vidunderlig urkaft, med en styrka som kan rucka berg och en skönhet som bara kan mäta sig med den perfektion som naturen själv kan skapa. Vildvuxna rosor, dånande vattenfall och orangerosa skymningshimlar.

Det är nog med den där känslan att aldrig riktigt vara uppskattad, att inte få sina sms besvarade. Nog med att duga en lördagsnatt men inte en söndagskväll.

Nog med att älska så att hjärtat håller på att gå i bitar och få ett frånvarande svar att det snart börjar en viktig fotbollsmatch eller att det blev något strul på jobbet för fjärde kvällen i rad. Nog med att sitta ensam medan middagen kallnar. Nog med att önska, hoppas och ge utan att få tillbaka.

Nog med att sitta i soffhörnet och tråna efter en varm, innerlig omfamning eller vad fan bara lite jävla närvaro över huvud taget.

Det kommer en vacker dag när den här kvinnan efter evighetslång kamp, utmattad av sorg och frustration drämmer ner foten.

När hon till till sist väljer sig själv.

Vindarna smeker hennes kinder och fåglarna kvittrar högt av förtjusning.

Hon slutar låtsas att hon är någonting annat än den vilda, magnifika gåvan till världen som hon alltid varit. Hon städar ut osäkerheten och rädslorna. Hon river ut sin garderob och börjar klä sig precis som hon alltid velat men aldrig riktigt vågat. Nyförälskat utforskar hon vem hon egentligen är och vad hon vill. Hon bjuder ut sig själv på middagar och skämmer bort sig själv flera gånger i veckan. Hon dansar under månskenet och skrattar så tårarna rinner. Hon ser sina ögon glittra i spegeln och ler. Hon tar hand om sin kropp, inte för att någon annans skull utan för att hon älskar hur det känns att leva i den. Hon går långa kvällspromenader och sitter på stranden för att se solen gå ner i horisonten och lägger sig sedan ner och väntar på stjärnorna.

Och hon förstår.

Att det var inte så konstigt att ingen såg henne. För hon såg inte storheten i sig själv.

Och någonstans vet hon, att den kärlek hon längtat efter, den där orubbliga, intensiva, närvarande kärleken, den har alltid funnits där. Den har sökt henne hela tiden.

Hon har bara inte varit redo förrän nu.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *