När jag fattade Åland

Bild från bloggen Everysteph.

Ni som vet, vet. 

Hur det är att växa upp på Åland alltså.

Jag växte upp i dyningarna av det glada 80-talet, var barn på det lite mer identitetssökande 90-talet. 

Från att människor tvärsäkert haft permanentat, vilt sprayat hår och knalligt lila läppstift, gick tillvaron in i en mer moloken stämning. Enligt min mening. 

90-talet på Åland var intetsägande. Alla föräldrar hade praktiska prasseljackor och fotriktiga skor. 

Som barn befann vi oss i ett mellanland mellan kassett och cd. 

Datorer fanns men de var långsamma och ingen visste väl riktigt vad man skulle göra där ”på datan”.

Saker och ting rullade på. Pizza var festligt. Pinnglassen efteråt var seg och kristallig efter att ha legat i en frys som öppnats 70 gånger varje dag. Men det var glass, och det var det viktiga. 

Det fanns bollhav på Sparhallen och det piggade upp tillvaron. 

Men det ska ärligt erkännas att jag aldrig, under min uppväxt, har känt att jag vuxit upp på en speciell plats. 

Lärarna i skolan försökte ivrigt och ibland snudd på vädjande undervisa om självstyrelsen och sjöfartens storhet, men hur spännande är sånt för en åtta-nio-tioåring, egentligen? 

När Spice Girls slog igenom stort 1996 bleknade Pommerns historia till genomskinlighet och upplöstes till ingenting. 

Sen upptog pojkbanden en stor del av den vakna tiden. Det fanns bara inte tid att ta in Julius Sundbloms livsverk. 

Spola fram till 2009. Jag var 22 år och flyttade till Stockholm. 

Människor runt omkring mig var nyfikna, vad var det för dialekt jag hade? Norrländska? Gotländska?

Åländska, rättade jag gång på gång. 

Folk började fråga mer.

Hur många bor det där? Vad gör ni där? Vad pratar ni för språk? Hur ser det ut? Finns det sjukhus? 

Jag informerade, enligt bästa förmåga utifrån mina vaga kunskaper, om självstyrelsen och svenska språket, om röd granit och ”ja” sa jag, det finns sjukhus.  

När jag berättade hur många som bodde på Åland så höjde många på ögonbrynen och sa ”oj, vad litet” och jag svarade att ja, det kanske det är. Men det där kändes aldrig bra i magen. För Åland är inte litet. Inte i min värld i alla fall. 

Trist mellan varven, ja. Frostskadad glass? Ja. Men kom fan inte och påstå att Åland är litet. Känslan på Åland har aldrig varit att det är en håla.

Men mer om svenska hålor med en befolkning på runt 30 000 personer skulle jag få lära mig. 

En av mina vänner kom från en håla med 25 000 invånare. Där fanns en huvudgata där raggarna körde runt. En matbutik, ett systembolag och en kiosk. Det var allt! De flesta föräldrar jobbade på fabrik eller var arbetslösa.

Känslan att växa upp där, förklarade hon, var alltid att man inte räknades, att man kom från världens lilla skithåla och den enda chansen man hade för att inte bli en förtappad själ var att ta sig därifrån. 

Jag började förstå, mer och mer. 

Åland är inte förtappat. 

Känslan på Åland är stor: det går att göra vad man vill. När jag var yngre kände jag ingen som jobbade på fabrik men jag kände till säkert tjugo som drev eget företag. 

Vi har två tidningar. Mina journalistvänner häpnade när jag berättade det här och det fick mig att ivrigt fortsätta: vi har flera radiokanaler också. 

Ingen kunde tro sina öron. 

”Vi har allt! Vi har reklambyråer, massor av gym, uteställen, fler restauranger än jag kan räkna upp och en egen liten riksdag och regering”. 

”VA?” sa folk. 

Och det var då. 

Det var först då, jag på riktigt fattade Åland. 

Storheten i och känslan jag tagit för givet under alla uppväxtår, skillnaden att komma från en plats som blomstrar i motsats till att komma från en byhåla utan framtidstro.

Hälsa eller ätstörning? #7 Linda & Zandra om livet och sånt

Zandra har läst Hälsorevolutionen och Bliss och är pepp på ett antiinflammatoriskt liv. Men undrar också om hon bara mår bra eller är på en slippery slope ner i en ätstörning eller in i en psykos. 
Linda berättar om sin välkalibrerade bullshitguru-radar och luftar sina känslor kring motivational quotes-samhället.
Enjoy!

Linda & Zandra om livet och sånt – sex avsnitt!

Vi har ny släppt hela sex podcaster! Woho!

Jag länkar till alla avsnitt här nedan, du kan även söka på Linda och Zandra om livet & sånt i appen Podcaster.

Första avsnittet: Hängivenhet, kreativitet och smutsigt hår

Det här är det första officiella avsnittet av vår pod. Ljudet är fortfarande lite lågt då detta är en budget pod, så vi rekommenderar att lyssna med hörlurar på.

Linda funderar över den kreativa processen, hur vi kan återanvända ideér och ändå hålla dem fräscha. Zandra berättar om sina många halvskrivna böcker och känslan när hon i sitt skrivande nått klimax. Det hela snurrar över i prat om att ge sig hän, sexuell energi, och cuddle puddles på Bali.

Zandra har snöat in sig på anknytningsteorin och hur det påverkar våra kärleksrelationer. Det övergår i prat om de inre barnen och hur vi kan läka sårade delar av oss själva i våra relationer.

Linda berättar om 10 sidor långa kärleksbrev och Zandra kontrar med hårvård, Aleppo tvål och att leva mer organsikt.

Håll till godo!

Andra avsnittet: Ett meddelande från andra sidan

Vår mest allvarliga podcast. Hittills. 
Zandra har sett dokumentären om Josefin Nilsson. Det blir ett samtal om döden, 27 club och olika perspektiv på att dö. Till exempel att lägga sig ute i skogen och dö för att sen återuppstå. 
I podden låter vi också ett meddelande från andra sidan komma igenom. 

Linda frågar sig vad brist på andlighet kan göra med en människa och berättar om en kvinna som microdoserar LSD. 

Och den ständiga frågan: vad har vi för behov egentligen? För Linda handlar det om att connecta med något större och inreda ett eget näste. 

Häng kvar till slutet, då får du ett lifehack från Linda som förhoppningsvis berikar ditt liv. 

Tredje avsnittet: Linda blir daytrader

Är det så – att vi hela tiden, likt kameleonter, förändras utefter vår omgivning? Och i så fall – finns det någon möjlighet att sluta göra det? 
Linda har tittat på en HBO-serie och har plötsligt börjat gå som seriens huvudperson. Vad är det som händer egentligen? 

Att Marie Kondo är kvinnan som älskar att vika strumpor på ett avancerat och strukturerat sätt vet vi. Zandra tycker det är dags att slå fast vad det är Marie Kondo egentligen gör för vår värld. 

Missa inte Zandras lifehack på slutet. Kanske är det just det som kommer göra din dag mer levande. 

Fjärde avsnittet: Gravitetschocken

Zandra har avgett ett nykterhetslöfte. Det blir ett samtal om att söka samhörighet och taffliga fylleligg.
Linda är i totalt chocktillstånd, livet blev inte alls som hon hade planerat. Ska hela hennes liv, den här drömmiga tillvaron hon skapat sig vändas upp-och-ner? Vad gör vi, när livet tvärsvänger in på ett sidospår när vi gled fram i behaglig takt rakt framåt?

Femte avsnittet: Nära-sekt-upplevelse

En dag gled en stor flådig bil upp med ett gäng som ville locka med Linda in i sin gemenskap. Det här är två berättelser om att nästan dras med i sekter, för vem är inte nyfiken på hur det går till där i den innersta kretsen, egentligen? 

Vi pratar om att följa flödet eller manifestera sin framtid. Ska man sätta upp en massa mål och drömmar och manifestera eller bara go with the flow?
Försöka styra livet i den riktning man vill eller bara köra på med så mycket mindfulness som möjligt? 

Sjätte avsnittet: Garderobsbarnen

Zandra har skrivit på en bok i fem år och har svårt att få till det här med avslutet. Det leder till en teori om att vi människor inte har avslut naturligt i oss, varken att dö, säga upp sig från jobbet eller avsluta relationer verkar vara easy peasy.

Linda berättar om garderobsbarn – barn som stängts in under sin uppväxt och inte fått någon naturlig stimuli utifrån. 

Det blir också ett samtal om strikta positioner vs. fri rörelse inom yogans värld.  
Enjoy!

Pilotavsnittet av vår podcast.

Linda och jag har blivit med podcast!

Vår pilotavsnitt heter ”Början på något stort”.

Vi börjar lite trevande med en lånad mikrofon och har ingen aning om vad detta ska bli, men här är det – första avsnittet av den nya podden.

Avsnittsbeskrivning:

Zandra har drabbats av suget av att raka av sig håret. Linda berättar om när hon faktiskt tog en kökssax och klippte av sin blonderade hårman.

En man vid namn Fritz från Nebraska har förklarat för Linda hur hon ska leva så motståndslöst som möjligt. Zandra berättar om en ohygienisk baba hon uppsökte i Indien. Det blir också prat om att mata sitt ego så det nästan spricker och att vakna ensam i en säng hemma hos sin mamma efter att ha flyttat isär från sin sambo. 

Lyssna via Spotify HÄR

Eller Speaker HÄR

Skapa utrymme för dina känslor.

FOTO: Tiina Tahvanainen

Ärligt talat, så tror jag, att en fysisk kropp är för liten för att bära allt det innebär att vara människa. 

Ibland när jag håller yogaklasser så ber jag deltagarna att tänka sig att de har en bubbla runtomkring sig. Och i den bubblan får allt, precis allting, existera. 

Alla de här malande tankarna, alla känslor att vara otillräcklig, att känna fel, att känna för mycket, att känna för lite. 

Här får ångest plats, här får oro plats, här får precis allting utrymme. 

På så vis blir det lättare att känna att vi kan hålla utrymmet för allt i vår bubbla, men vi behöver inte stänga allting inom oss. 

Jag heter Zandra Lundberg och jag jobbar som yogalärare och skribent. 

Jag har skrivit en show om psykisk ohälsa som heter ”Gå ut & var glad din jävel – en rolig show om att må skit” och om ni inte redan sett den, eller om ni sett den och vill se den en gång till, så spelas på Stadshuset 16 & 18 april. Det är tisdagen och torsdagen före påsk. 

Den spelas också i Stockholm 12-14 april på Östgötagatan 2 på Söder.

I showen berättar jag min resa. 

Dels en fysisk resa där jag åker ut i världen för att hitta mig själv, som det så fint heter. Det hade jag sett på film och läst i böcker att det går att göra. Åka ut med en enkelbiljett i världen och där skulle allting falla på plats. 

Det skulle bli en inre resa. Jag hade levt med ångest och depression i så många år och kanske, kanske, fanns det en möjlighet att förändra det här genom att göra någonting åt min livssituation. Så jag åkte ut i världen. Till Indien och till Bali och till Indien igen.  

Det slutade med ett magplask. 

Jag föll. 

Jag föll som djupt som jag aldrig tidigare gjort i mitt liv. 

Min räddning var yogan. Och då menar jag inte att jag blev räddad av att jag kan göra solhälsningar några gånger på morgonen. Faktum är att under det här året så gjorde jag inte en enda solhälsning. Jag satt ihopkrupen i en soffa och umgicks med alla mina värsta tankar. Om att försvinna, om att bara lägga mig ner och aldrig stiga upp igen. 

Men i mig fanns också en strimma hopp. Och det här hoppet kom från att jag genom yogan insett att jag får känna alla mina känslor. 

Det är okej att tänka att allting är förjävligt. 

Det är okej att tänka att jag aldrig mer vill äta någonting. 

Det är okej att känna som jag känner. 

Det är till och med okej att känna att jag vill lägga mig ner och dö. 

Det är vad jag tror är viktigt : utrymme. 

Utrymme att få känna alla känslor, även de farligaste, mörkaste vidrigaste. 

Jag tror att det är viktigt att lyssna. Att vi lyssnar på oss själva och att vi hittar människor eller sammanhang där vi faktiskt blir lyssnade på. 

Samtal där vi kan säga ALLT utan att någon svarar: 

”Nej men usch så där ska du inte tänka”. ”Du är stark”. ”Du klarar dig igenom det här”! ”Ta en promenad”. 

Ibland behöver vi bara utrymme. Få släppa ut de där känslorna utanför oss. De kan få plats i den där bubblan utanför vår fysiska kropp, så de inte behöver vara där inne och ställa till med besvär.

Ibland kan det till och med hjälpa för mig att prata med ångesten som att den är någon slags varelse utanför min kropp: för vi är inte vårt dåligtmående. Vi är människor. Det är inte meningen att vi ska bära världens all sorg och bekymmer och elände i våra kroppar. 

Jag kan till och med säga till den här ångesten när den dyker upp och visar sitt fula tryne: fast nu får du fanimej hejda dig lite grann. Jag har stigit upp ur sängen, duschat, borstat tänderna, tagit på mig mina kläder och nu tänker jag äta frukost i lugn och ro. Stick iväg och gör någonting ett annat ett tag så kan jag deala med dig när jag ätit klart. Okej? 

Jag önskar att det fanns ett sätt att radera allt ont. 

Men det går inte. Precis som det aldrig finns en metod för att livet ska bli härligt över en natt. Precis som det sällan går att åka till andra sidan jorden och hitta sig själv. För jag har redan mig själv och den version av mig själv som jag möter på andra sidan jorden kommer att vara precis samma version av den jag är hemma i en lägenhet i Strandnäs. 

Jag önskar att det fanns en filt att svepa över allt som tar ont. 

Jag önskar att det fanns ett sätt att bota varenda sjukdom som finns. 

Fan jag önskar att allt bara kunde gå över med en promenad. 

Jag önskar att jag kunde säga: vet ni börja med yoga så blir allting bra. 

Men det kan jag inte säga. 

Allt blir inte bra om du börjar med yoga. 

För vi kan inte stänga bort bara det onda, ledsna och förtvivlade. 

Vi behöver låta det onda få finnas. Så att det ljusa, fina, härliga, skrattet också kan få finnas.

Det jag kan säga är: att vad du än känner, så är det okej. 

Och om det känns för tungt att bära inombords – tänk dig en stor bubbla runtom dig där all ångest och skit får plats. 

Så att du för en stund får ägna dig åt att bara vara du. 

Tal från Ångestloppet 23 mars 2019 i Mariehamn


Vi måste våga lyssna

”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa”, ”vi måste våga prata om adhd/könssjukdomar/våld i nära relationer/prostatacancer/endometrios/missfall”. 

Det är himla populärt att säga det just nu. Det visar att du är en så kallad ”woke” människa, som är medveten och har koll på läget. 

Men på riktigt, hör jag någon människa säga att ”vi måste våga prata” gräver jag en smal tunnel halvvägs ner till Kina och bosätter mig där permanent. 

Grejen är att jag tror att de flesta som lider är beredda att prata, om de hamnar i ett rum där det känns öppet och de möts med förståelse. 

Vi måste inte våga prata. 

Folk måste våga lyssna. 

Lyssna på riktigt utan att avbryta och dumförklara eller ännu värre – peppa! 

Vi lever i ett samhälle där folk är besatta av att vi ska kämpa mot våra sjukdomar och problem. Det ska anammas en positiv inställning och ”du är stark, du klarar det här” och ”fuck cancer”.

Men tänk om jag inte är stark? Tänk om jag känner mig svag, ledsen och rädd. Tänk om jag faktiskt är i en situation där döden känns som en utväg? 

Kan du lyssna på det också – och förstå? 

Jag är fullt övertygad om att den övervägande majoriteten vågar prata bara de har någon som verkligen lyssnar. 

Men ”vi måste våga prata” är ett så urvattnat begrepp att jag undrar om ens de politiker och förstå-sig-påare som säger det ens vet vad det innebär. 

När ska vi prata? 

I mataffären?

”Jag mår så jävla piss nu alltså, jag skilde mig för ett år sen och kan inte se en enda ljusglimt i tillvaron”

Vid middagsbordet? 

”Usch hörni, jag blev sexuellt trakasserad i skolan förra veckan. Skickar nån salladen?”

På jobbmötet?

”Förlåt, men jag måste gå på toa igen, jag gjorde en abort förra veckan och blöder så satan fortfarande”. 

Så kan vi ju inte göra – för ingen vill lyssna på sånt! Det finns underliggande vett- och etikettregler i samhället som säger att vi inte får komma släpande med vårt elände och förstöra stämningen. 

Jag tror på riktigt att behovet av att bli förstådd är betydligt större än behovet av att prata. 

Att omvärlden, som tycker det är så viktigt att ”vi måste våga prata” också är beredda att finnas där och lyssna. 

Lyssna på och ta in hur komplext och mörkt livet kan vara. Utan att försöka strö socker på och komma med några förslag om att ”kanske ta en promenad”. 

Det är svinbra med promenader, men vissa dagar behöver en människa kanske allra mest lägga sig ner i sängen och ge upp en stund. 

Tappa hoppet 70.000 gånger om för att sen en dag, när tiden är inne, resa sig. Eller inte resa sig. 

Det kan också vara en del av livet.

Att människor inte reser sig. 

Men jag tror att chansen att resa sig, att klara sig igenom livets upp och nedgångar blir större, om vi blir bättre på att lyssna utan att döma. 

Vi kan inte bara skära bort en ytterlighet och låta allt var ljust och peppigt hela tiden. 

Livet är liksom hela spektrat från det där mörkaste mörka till allt det ljusa, härliga, skrattiga. 

Och så måste vi våga låta det få vara. 

Krönika publicerad i Ålandstidningen mars 2019

När en kvinna väljer sig själv

Det kommer en punkt i en kvinnas liv när hon till sist sätter ner foten. Hon gör det med en så intensiv kraft att marken skakar och vibrationerna ekar genom universum.

När hon äntligen gör det så kan man höra hur resten av världen drar en avgrundsdjup suck av lättnad.

För en dag är det nog.

Nog med krossade hjärtan.

Nog med relationer med män som inte kan se att hon inte är en vanlig tjej, utan att hon är en vidunderlig urkaft, med en styrka som kan rucka berg och en skönhet som bara kan mäta sig med den perfektion som naturen själv kan skapa. Vildvuxna rosor, dånande vattenfall och orangerosa skymningshimlar.

Det är nog med den där känslan att aldrig riktigt vara uppskattad, att inte få sina sms besvarade. Nog med att duga en lördagsnatt men inte en söndagskväll.

Nog med att älska så att hjärtat håller på att gå i bitar och få ett frånvarande svar att det snart börjar en viktig fotbollsmatch eller att det blev något strul på jobbet för fjärde kvällen i rad. Nog med att sitta ensam medan middagen kallnar. Nog med att önska, hoppas och ge utan att få tillbaka.

Nog med att sitta i soffhörnet och tråna efter en varm, innerlig omfamning eller vad fan bara lite jävla närvaro över huvud taget.

Det kommer en vacker dag när den här kvinnan efter evighetslång kamp, utmattad av sorg och frustration drämmer ner foten.

När hon till till sist väljer sig själv.

Vindarna smeker hennes kinder och fåglarna kvittrar högt av förtjusning.

Hon slutar låtsas att hon är någonting annat än den vilda, magnifika gåvan till världen som hon alltid varit. Hon städar ut osäkerheten och rädslorna. Hon river ut sin garderob och börjar klä sig precis som hon alltid velat men aldrig riktigt vågat. Nyförälskat utforskar hon vem hon egentligen är och vad hon vill. Hon bjuder ut sig själv på middagar och skämmer bort sig själv flera gånger i veckan. Hon dansar under månskenet och skrattar så tårarna rinner. Hon ser sina ögon glittra i spegeln och ler. Hon tar hand om sin kropp, inte för att någon annans skull utan för att hon älskar hur det känns att leva i den. Hon går långa kvällspromenader och sitter på stranden för att se solen gå ner i horisonten och lägger sig sedan ner och väntar på stjärnorna.

Och hon förstår.

Att det var inte så konstigt att ingen såg henne. För hon såg inte storheten i sig själv.

Och någonstans vet hon, att den kärlek hon längtat efter, den där orubbliga, intensiva, närvarande kärleken, den har alltid funnits där. Den har sökt henne hela tiden.

Hon har bara inte varit redo förrän nu.


Zandra Lundberg yogalärare Zandra Lundberg zandras yoga

När livet plötsligt händer på ett kafé

Jag sitter på ett kafé och jobbar. Pausar för att äta lunch, dagens soppa som den härliga mannen i kassan påstår är ”alldeles utsökt” men som väl inte är någon av de mer omvälvande matupplevelser jag haft.

Jag lägger undan datorn och koncentrerar mig på att äta. Försöker koncentrera mig på att äta i alla fall. Men vid bordet bredvid sitter en ung tjej, kanske 23, och pratar med sin pappa. Hon går på om sitt liv, jag anstränger mig för att inte lyssna men det är svårt. Hon pratar rätt så högt. Om löner, jobberbjudanden, lägenhetsaffärer, en kontantinsats som hon vill att pappan ska fixa, bråk med pojkvännen, kompisar som tjänat pengar, en var miljonär innan han var 19. Pappan lyssnar och nickar.

Han är propert klädd i mörk kavaj. Välkammad.

Dottern tystnar för en stund. Lågmält börjar pappan prata. Trevande.

Jag har dåligt samvete för att jag lyssnar, men nu kan jag omöjligt låta bli. Det är som att ha hamnat i en filmscen. Till och med soulen som spelas i högtalarna synkas med stämningen.

Han får fram att han ska till sjukhuset i dag. Han är sjuk. Han ska opereras. I morgon. Tumör. Cancer.

– Varför har du inte sagt något? Pappa! Vad är det som händer?

Han tittar ner i sin tallrik. Skakar på huvudet. Han har bara inte velat oroa någon.

Jag stoppar i mina hörlurar. Det räcker.

Kanske var det ändå meningen att jag skulle höra den där konversationen.

Kanske är det bra att då och då få en påminnelse om hur skört livet är.

Hur det oftast bara pågår, med att-göra-listor som byggs på och byggs på. Förblindade vandrar vi runt med våra vardagliga bekymmer tills det plötsligt händer någonting som får oss att vakna upp. Att inse att allt det där vi trott varit så viktigt egentligen bara är en illusion. Det är inte det viktiga. Men det är lätt att glömma.

Det viktiga är de relationer vi har. De vi älskar. 

Kärlek kommer alltid, alltid trumfa allting annat.

En text till dig som har det tufft just nu

Jag har haft en jobbig helg. Mycket självtvivel. Förtvivlan. Rastlöshet. Jag ringer människor och frågar om de tror att jag har en livskris. Det är konstigt hur någonting en dag kan kännas som en spännande förändringsprocess och en annan dag som en kris. Jag söker någonting utifrån, antar att det är tröst. 

Därför skriver jag den här texten. Till dig som känner dig vilsen. Som känner att det liv du lever exakt just nu kanske inte är det rätta. Till dig som känner dig motivationslös. Trött. Ledsen. Förvirrad. Oroad.

Trots att det är strålande vårväder och människor lägger ut fantastiskt vackra bilder på Instagram: kaffekoppar, utefikor och långpromenader. Kanske lägger du också ut bilder. Kanske kändes det underbart i exakt det ögonblicket, men ändå känner du dig tom nu. Det går upp och ner. Ibland känns det som att du är en av alla de där människorna som har ett sammanhang, som skrattar i grupp, känner tillhörighet, mål och mening. Ibland är du bara en människa som observerar alla andra som verkar ha det så jävla härligt.

Jag vill att du ska veta att jag känner dig. Jag kanske inte känner dig i verkligheten, men jag känner dig.

Jag känner dig, för allt det där du känner har jag också känt.

Jag vill att du ska veta att du är stark. Du kanske inte känner dig stark, men det är du.

Du tror kanske inte att du orkar, men det gör du. Jag lovar dig det.

Det kan kännas som att du vill ge upp: så ge upp då. Släpp allt. Släpp alla tankar om hur du borde vara, eller hur saker och ting borde kännas och se ut just nu.

Överlämna dig till livet för ett tag. Låt det bära dig. Ge fan i att kontrollera, planera, styra, ställa och försöka förutse.

Lägg handen på hjärtat och känn att det slår. Känn dina andetag.

Det finns så mycket kraft inom dig. Så mycket kärlek.

Jag älskar dig. Vi kanske aldrig har träffats men jag älskar dig. Har ingen sagt det till dig i dag så säger jag det: jag älskar dig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag tror på dig. Jag tror på dina idéer och dina drömmar. Min önskan är att du ska få styrka och kraft att förverkliga allt du vill förverkliga. Mod att våga allt du vill våga. Att du är stark nog att leva med ett öppet hjärta även om det kommer perioder då det känns som om du är liten i världen och stretar i motvind.

Älskade underbara människa. Du är värd att ha det fantastiskt och bli uppskattad för allt du är.

Den här texten är precis lika mycket till mig själv som till dig. Ibland behövs det bara lite extra kärlek på vägen.

Att våga drömma stort

Det här är en krönika som publicerats i Aftonbladet söndag. Den är inspirerad av ett blogginlägg jag skrev för någon månad sedan, så känner ni en obehaglig déjà vu så är det mitt fel, inte ditt.

Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att ­köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett ­extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.

Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! ­Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett rött eller ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor ­veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen ­dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?

Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva ­romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är s­äkert rätt vanlig. ­Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.