Zandra

När en kvinna väljer sig själv

Det kommer en punkt i en kvinnas liv när hon till sist sätter ner foten. Hon gör det med en så intensiv kraft att marken skakar och vibrationerna ekar genom universum.

När hon äntligen gör det så kan man höra hur resten av världen drar en avgrundsdjup suck av lättnad.

För en dag är det nog.

Nog med krossade hjärtan.

Nog med relationer med män som inte kan se att hon inte är en vanlig tjej, utan att hon är en vidunderlig urkaft, med en styrka som kan rucka berg och en skönhet som bara kan mäta sig med den perfektion som naturen själv kan skapa. Vildvuxna rosor, dånande vattenfall och orangerosa skymningshimlar.

Det är nog med den där känslan att aldrig riktigt vara uppskattad, att inte få sina sms besvarade. Nog med att duga en lördagsnatt men inte en söndagskväll.

Nog med att älska så att hjärtat håller på att gå i bitar och få ett frånvarande svar att det snart börjar en viktig fotbollsmatch eller att det blev något strul på jobbet för fjärde kvällen i rad. Nog med att sitta ensam medan middagen kallnar. Nog med att önska, hoppas och ge utan att få tillbaka.

Nog med att sitta i soffhörnet och tråna efter en varm, innerlig omfamning eller vad fan bara lite jävla närvaro över huvud taget.

Det kommer en vacker dag när den här kvinnan efter evighetslång kamp, utmattad av sorg och frustration drämmer ner foten.

När hon till till sist väljer sig själv.

Vindarna smeker hennes kinder och fåglarna kvittrar högt av förtjusning.

Hon slutar låtsas att hon är någonting annat än den vilda, magnifika gåvan till världen som hon alltid varit. Hon städar ut osäkerheten och rädslorna. Hon river ut sin garderob och börjar klä sig precis som hon alltid velat men aldrig riktigt vågat. Nyförälskat utforskar hon vem hon egentligen är och vad hon vill. Hon bjuder ut sig själv på middagar och skämmer bort sig själv flera gånger i veckan. Hon dansar under månskenet och skrattar så tårarna rinner. Hon ser sina ögon glittra i spegeln och ler. Hon tar hand om sin kropp, inte för att någon annans skull utan för att hon älskar hur det känns att leva i den. Hon går långa kvällspromenader och sitter på stranden för att se solen gå ner i horisonten och lägger sig sedan ner och väntar på stjärnorna.

Och hon förstår.

Att det var inte så konstigt att ingen såg henne. För hon såg inte storheten i sig själv.

Och någonstans vet hon, att den kärlek hon längtat efter, den där orubbliga, intensiva, närvarande kärleken, den har alltid funnits där. Den har sökt henne hela tiden.

Hon har bara inte varit redo förrän nu.


Zandra Lundberg yogalärare Zandra Lundberg zandras yoga

När livet plötsligt händer på ett kafé

Jag sitter på ett kafé och jobbar. Pausar för att äta lunch, dagens soppa som den härliga mannen i kassan påstår är ”alldeles utsökt” men som väl inte är någon av de mer omvälvande matupplevelser jag haft.

Jag lägger undan datorn och koncentrerar mig på att äta. Försöker koncentrera mig på att äta i alla fall. Men vid bordet bredvid sitter en ung tjej, kanske 23, och pratar med sin pappa. Hon går på om sitt liv, jag anstränger mig för att inte lyssna men det är svårt. Hon pratar rätt så högt. Om löner, jobberbjudanden, lägenhetsaffärer, en kontantinsats som hon vill att pappan ska fixa, bråk med pojkvännen, kompisar som tjänat pengar, en var miljonär innan han var 19. Pappan lyssnar och nickar.

Han är propert klädd i mörk kavaj. Välkammad.

Dottern tystnar för en stund. Lågmält börjar pappan prata. Trevande.

Jag har dåligt samvete för att jag lyssnar, men nu kan jag omöjligt låta bli. Det är som att ha hamnat i en filmscen. Till och med soulen som spelas i högtalarna synkas med stämningen.

Han får fram att han ska till sjukhuset i dag. Han är sjuk. Han ska opereras. I morgon. Tumör. Cancer.

– Varför har du inte sagt något? Pappa! Vad är det som händer?

Han tittar ner i sin tallrik. Skakar på huvudet. Han har bara inte velat oroa någon.

Jag stoppar i mina hörlurar. Det räcker.

Kanske var det ändå meningen att jag skulle höra den där konversationen.

Kanske är det bra att då och då få en påminnelse om hur skört livet är.

Hur det oftast bara pågår, med att-göra-listor som byggs på och byggs på. Förblindade vandrar vi runt med våra vardagliga bekymmer tills det plötsligt händer någonting som får oss att vakna upp. Att inse att allt det där vi trott varit så viktigt egentligen bara är en illusion. Det är inte det viktiga. Men det är lätt att glömma.

Det viktiga är de relationer vi har. De vi älskar. 

Kärlek kommer alltid, alltid trumfa allting annat.

En text till dig som har det tufft just nu

Jag har haft en jobbig helg. Mycket självtvivel. Förtvivlan. Rastlöshet. Jag ringer människor och frågar om de tror att jag har en livskris. Det är konstigt hur någonting en dag kan kännas som en spännande förändringsprocess och en annan dag som en kris. Jag söker någonting utifrån, antar att det är tröst. 

Därför skriver jag den här texten. Till dig som känner dig vilsen. Som känner att det liv du lever exakt just nu kanske inte är det rätta. Till dig som känner dig motivationslös. Trött. Ledsen. Förvirrad. Oroad.

Trots att det är strålande vårväder och människor lägger ut fantastiskt vackra bilder på Instagram: kaffekoppar, utefikor och långpromenader. Kanske lägger du också ut bilder. Kanske kändes det underbart i exakt det ögonblicket, men ändå känner du dig tom nu. Det går upp och ner. Ibland känns det som att du är en av alla de där människorna som har ett sammanhang, som skrattar i grupp, känner tillhörighet, mål och mening. Ibland är du bara en människa som observerar alla andra som verkar ha det så jävla härligt.

Jag vill att du ska veta att jag känner dig. Jag kanske inte känner dig i verkligheten, men jag känner dig.

Jag känner dig, för allt det där du känner har jag också känt.

Jag vill att du ska veta att du är stark. Du kanske inte känner dig stark, men det är du.

Du tror kanske inte att du orkar, men det gör du. Jag lovar dig det.

Det kan kännas som att du vill ge upp: så ge upp då. Släpp allt. Släpp alla tankar om hur du borde vara, eller hur saker och ting borde kännas och se ut just nu.

Överlämna dig till livet för ett tag. Låt det bära dig. Ge fan i att kontrollera, planera, styra, ställa och försöka förutse.

Lägg handen på hjärtat och känn att det slår. Känn dina andetag.

Det finns så mycket kraft inom dig. Så mycket kärlek.

Jag älskar dig. Vi kanske aldrig har träffats men jag älskar dig. Har ingen sagt det till dig i dag så säger jag det: jag älskar dig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Jag tror på dig. Jag tror på dina idéer och dina drömmar. Min önskan är att du ska få styrka och kraft att förverkliga allt du vill förverkliga. Mod att våga allt du vill våga. Att du är stark nog att leva med ett öppet hjärta även om det kommer perioder då det känns som om du är liten i världen och stretar i motvind.

Älskade underbara människa. Du är värd att ha det fantastiskt och bli uppskattad för allt du är.

Den här texten är precis lika mycket till mig själv som till dig. Ibland behövs det bara lite extra kärlek på vägen.

Att våga drömma stort

Det här är en krönika som publicerats i Aftonbladet söndag. Den är inspirerad av ett blogginlägg jag skrev för någon månad sedan, så känner ni en obehaglig déjà vu så är det mitt fel, inte ditt.

Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att ­köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett ­extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.

Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! ­Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett rött eller ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor ­veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen ­dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?

Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva ­romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är s­äkert rätt vanlig. ­Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.