Att våga drömma stort

Det här är en krönika som publicerats i Aftonbladet söndag. Den är inspirerad av ett blogginlägg jag skrev för någon månad sedan, så känner ni en obehaglig déjà vu så är det mitt fel, inte ditt.

Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att ­köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett ­extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.

Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! ­Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett rött eller ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor ­veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen ­dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?

Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva ­romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är s­äkert rätt vanlig. ­Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *